Har varit ledsen, sen arg, sen ledsen igen. För att nu bara hata allt och alla. Vet ni? Har sån lust att bara säga upp vänskapen, om jag ens vill kalla det det, med sååååå många. För vet ni? Jag är så trött på att höra av mig. Trött på att alltid behöva fråga, eller rättare sagt TJATA, för att få ses. Jag är trött på att NI aldrig kan ses på mina villkor. Det är alltid jag som ska kunna ses när ni har tid. Alltid jag som ska rätta mig efter när ni kanske kan klämma in mig i ert schema. Jag förstår att ni har ett liv, att ni kanske jobbar. Men vet ni? Jag har också ett liv, en familj och pluggar. Största delen av tiden har jag praktik. Så ja, jag jobbar också.

 

Är så in i helvete besviken på er, kan tyvärr knappt öppna munnen och kalla er vänner längre. Människor som kallar mig deras BÄSTAVÄN kan inte ens bjuda med mig. Inte fråga om jag vill följa med, inte ens bry sig. Och NEJ ett "vi trodde inte du ville dricka" eller "vi trodde inte du kunde" är ingen som helst ursäkt till att inte skicka iväg ett litet jävla meddelnade. Man kan bjuda människor som inte dricker och man kan fakriskt ha kul ändå. Kanske ni kunde skippa att dricka en helg istället och umgås? Men tydligen är jag inte lika viktig längre :)

 

Det är så tragiskt att man blir bortglömd bara för att man får barn tidigt. Men det är så himla skönt att ha börjat i en ny klass, igen. För där bryr sig människorna iaf om mig. Har tid att lyssna på mig och ser MIG. Inte bara som "hon som fick barn". Så snälla, sluta kalla mig er närmsta vän när jag uppenbarligen inte är det. För snart orkar jag inte lägga energi på människor som er, som bara tar energi hela tiden. Man ger och tar, inte sant? Så snart kan ni stryka mig från er s.k. bff-lista ;) Och för allt i världen var INTE vän med mig om det bara är för att umgås med min dotter. Det märks tydligare än ni tror. Jag duger bara när Livia är med och hon är värd så mycket mer! :)